En liten tanke om att vara ateist

Jag är inte medlem i kyrkan, den främsta anledningen är helt enkelt att jag inte tror på Gud och inte heller håller med många av de uppfattningar kring det ena än det andra som kyrkan och kristendomen står för. Jag ställer mig helt neutralt till oliktänkande, jag menar de är var och ens rättighet och frihet att tro på det man vill. Jag diskuterar saken gärna med troende/religiösa som även accepterar mina åsikter om trosfrågor. Fast ibland blir jag helt knasig av uttalanden om exrmpelvis religiösa uppenbarelser. Så som att "Gud hjälpte mig ur mitt mörker när han sade att jag inte skall hata den jag älskar". Alltså är det endast jag som uppfattar att detta är individens egna förnuft som talar. Förnuftet som leder till en känsla och därefter till en möjlig handling. Förnuftet är något jag förstår mig på och inte något ogreppbart, överväldig, magiskt eller andligt...