Standing in the dark, looking out the windom and imagine all the things I could do. But who's there to save me? Is it as they say, you have to make it your own?
Dedär två meningarna sammanfattar min kväll. Jag vill göra så mycket men det känns som att jag står handfallen och förlamad och får ingenting gjort. Jag vill resa, jag vill jobba, jag vill hjälpa, jag vill lyckas, jag vill synas. Fast jag vågar inte ta steget, vågar inte slänga mig ut i vad som kan verka obestämt, omöjligt och okänt.
Bottnar inte allt sist och slutligen i ens egna själviskhet? Man vill synas, man vill veta att andra tycker att man lyckats och man vill vara känd på ett eller annat sätt. Samtidigt så vill man ju också lyckas för att man själv skall känna sig tillfreds med sitt liv. Känna att man gjort så mycker man kunnat och tagit väl på vara den tid man har. Fast det är ju också en slags själviskhet, man tänker på sitt egna bästa. Åååh, ibland blir jag så förvirrad. Tacka vet jag mina vänner som årkar lyssna och diskutera, jag älskar er:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar